Fredag i Lowestoft och en tuff lördag-söndag i Engelska kanalen

Vi kom in fredag kväll till Lowestoft efter att ha ändrat rutt. Bränslet var på upphällningen och det verkade inte komma vind. Vi fyllde i de två dunkar diesel vi hade i reserv och kände oss säkra att komma in i hamn.

Väl inne gick vi direkt och bunkrade diesel vid dieselpumpen. Självaste Yacht Club Master kom och servade oss. Sen gick vi till yttersta flanken av pontonbryggan och Louise lade till så fint, som vanligt lugnt och tryggt. Båten fick en ordentlig omgång med sötvattensspolning på utsidan, så även vi och våra kroppar under duschens varma strålar litet senare.

Alla var hungriga så vi styrde stegen ut ur Yachtklubben och strosade längs med kajen, hittade en restaurang och beställde två tonfisk respektive fish´n´chips till Kalle. Det gungade ordentligt i huvudet och vi kände oss tacksamma att vara framme och få fast mark under fötterna. Maten gav oss kraften tillbaka. Vi konstaterade att här, på den här kusten om man bara styr in, finns det också människor. Det var inte en enda person som till utseendet skulle kunna vara svensk, konstaterade Kalle och Lollo.

Denna natten sov vi gudomligt gott, stilla och djupt. Det kändes som närmare medvetslöshet än sömn. När vi vaknade till lördag var det av tät dimma och mistlurar utanför hamnen. Kallt och litet kuslig stämning. Vi tog en löptur på kajen. Höger vad satte stopp efter 2 km och jag fick gå tillbaka. Då gick jag in över bron in i city. Där fanns en gågata med alla typer av butiker och varuhus. Jag letade efter ett bageri och färskt bröd men fick gå tomhänt tillbaka. Synd.

Kalle laddar sin telefon full med Sommar-program. Det är det enda som han gör ombord – lyssnar på sommarprogram. Han har (tillfälligt?) släppt sin besatthet om att köra ”Trail” med motorcrossbåge. Nu idag skall han bli fotbollsproffs som Guidetti (sommarpratade förra året). ”Man behöver inte vara med i något lag för att bli fotbollsproffs. Guidetti var inte det. Han bara spelade på skolgården och för sig själv sen kom en värvare från Manchester United och frågade honom om han ville provspela för Manchester United. Jag VILL spela fotboll och jag behöööver inte gå på fotboll!” Nu litet senare vill han att vi hjälper honom att gå med i ett lag i alla fall. Men det skall vara ett utvecklingslag. MEN man kan inte bara byta från DIF till AIK, det skulle vara som att vara ryss och sen bli amerikan. Han skall ringa Luca Gandini och fråga honom om det går att komma med i hans lag – som är ett utvecklingslag. Han vill ringa direkt det finns täckning..och vi skall säga till.

Nu har jag kollat vad vi har för bränsleåtgång. Svaret är att motorn drar c:a 3,7 liter per timme. Jag misstänker att det ökar om det är hårdare sjö eller mer motvind. Det kollar vi nästa gång. Vi har blivit bättre att notera exakt när vi sätter på och stänger av motorn. Då får vi exakt antal motortimmar mellan tankningarna. När vi sen vet hur många liter vi tankar så räknar vi enkelt ut förbrukningen.

När nålen nästan är nere på ”0” verkar det som om vi har c:a 25 liter kvar. Det innebär 6-7 timmars ytterligare gång innan motorn stannar. Vi har alltså en extra liten reserv när det står på noll – en pessimistmätare. Bra.

Dimman har hållit i sig och vi har konstant spanat framåt och ibland åt sidorna för att inte bli överraskade av båtar som saknar AIS. Lollo såg vid ett tillfälle en segelbåt som dök upp i Sb 40°. Duktigt av henne! Sikten var så dålig att vi bara hade 300 meters sikt. Det ger inte många sekunders reaktionstid. Allt blir blött och droppar i dimman också.

Nu vid 18 tiden släppte dimman, så skönt, man kan nu få ett liv ombord igen utan konstant utkik. Vid dimma har vi jättebra glasögon med gult glas. Man se kontraster mycket bättre och det känns vilsammare för ögat.

När vi var i Lowestoft och precis hade börjat springa i dimman fick Louise en minne av hur det var att bo i England -  kallt och rått.

Jag frågade Louise om hon tror att vi kommer segla över Atlanten med Lomah. ”Kanske, vad tror du?!” Jag tror att vi kanske kommer göra det. Vi skall skaffa en livflotte och laga kölen och sedan går det nog. ”Segla med vad du har!” säger ju guideböckerna för långseglare. Det jag skulle vilja är att ha bättre fryskapacitet så man kunde laga mer mat innan man sticker för att till havs ha färdigfrysta matlådor för varje mål. Åtminstone halva vägen över vore bra. Men det är klart man fixar det med Lomah. Det finns mycket bra mat som håller sig och man kan äta burkmat också.

Intressant iakttagelse från Yachtklubben: Vi såg tre engelska par i 70 års åldern som besökte klubben när vi satt där och betalade räkningar innan avgång vid 13 tiden. De kom in i sitt bästa och trevligaste humör – som på Faulty Towers utan John Cleese – och beställde mat och dryck. De började med varsina stadiga Gin ´n´tonics. Underbart, mitt på dagen skall man ha en Gin´n´tonic. Life is pretty good at the yacht club. Sen blev det Catch of the day på menyn. Allt var på topp alltså – även tidvattnet när vi gick. Vi avstod just denna gång från ”losskastnings” Gin´n´tonic.

Vi kastade loss för en seglingen till Dover. Vad vi inte visste var att det skulle bli den konstigaste segling vi varit med om. Vi skulle uppleva tjock dimma, stiltje, ett grymt åskväder, 4 knop ström 15 sekundmeters vind som motverkade varandra i ett kokande inferno OCH en Port Control som inte ville släppa in oss när vi äntligen kom fram mitt i mörkaste natten.

När vi gått ungefär halvvägs till Dover får vi strömmen med oss under vattenytan men drabbas även av ett ruskigt åskoväder över oss. Vi tänker säkerhet och sätter i startkablarna i vanten och låter de släpa i vattnet (en extra jordkabel om blixten skulle slå ner). Vi tänkte efter vad vi skulle göra om blixten slog ner i båten och slog ut all elektricitet ombord. Det gjorde att vi tog en check på exakt kompasskurs till Ramsgate (före Dover) att vi noterade att det inte skulle finnas några farligheter på den uttänkta kursen. Vi drog vidare ur laddarna från datorer, iPads och iPhones. Eftersom vi inte har några papperssjökort över England har vi sjökorten i min iPhone och sjökorten i min iPad som extra säkerhet och backup.

Nu vid 22 tiden har åskovädret bedarrat eller dragit vidare norrut. Vi har god sikt och har satt segel igen. Vi kommer troligtvis in mitt i natten vid 1-2 tiden. Har vi tur ger det medgående tidvattnet oss några timmar tillbaka. Vi kommer i alla fall in till Dover vid högsta tidvatten, ser det ut som i min fina app som heter Tides Planner. 03.30 är det som allra högst.

Det stökade till sig ordentligt i vädret från kl 22. Ja, vinden vred emot och ökade till 10-12 m/s. Vi rullade in focken, först halva sen hela efter ytterligare 15 minuter. Sjön blev omöjlig, troligen beroende på att strömmen som är med oss möter vind och våg0r som vill åt andra hållet. Effekten blir korta toppiga vågor som vi trycks in i med smällande skrov. Ibland blir det 3, 4 eller 5 stycken vågor på rad. Då orkar inte motorn med utan båten stoppar nästan helt.

Jag är glad att jag surrat ankaret för stäven dyker igenom nästan var tredje våg just nu. Inte kul alls att vara ute här men in skall vi. ”Sätt upp ett mål och håll fast vid det”, lärde jag mig i flottan. Där känns det som jag är nu. Bara två timmar kvar. I huvudet sitter jag redan och kallar upp Dover Port Control och ber om en plats i marinan. DET skall bli skönt.

Louise och Kalle gick och lade sig vid halv 11 när det började stöka till sig. Jag sitter och tittar på England olika bojar som flyger upp och ner i blickfången när de passerar och vill in till hamn. Så mycket vill jag in till hamn.

Överkurs. Detta var överkurs. Tur att vi inte hade med några som är rädda för mycket nära döden upplevelser, de hade hoppat av och tagit taxi.

Precis när vi hade 2 distansminuter kvar och såg ett slut på denna vidriga berg-och-dalbana blir vi uppropade av Port Control (Lotsen som vi hade sett gå ut till ett lastfartyg). ”You have to keep to the north outside the basin, there is another big feey boat entering before you.” Vi höll undan och skulle just kasta oss innanför pirarna när färjan från Calais passerat in. Då kallar de upp igen och ber oss att vända om igen. Bakom oss kommer ytterligare en stor lastbåt. Så nära men ändå så långt bort att komma in i Dover.

Vår beslutsamhet att komma hela vägen in i Dover sattes verkligen på prov. När vi snurrade runt därute sade Louise: ”Vi går in va?!..eller skall vi bara fortsätta när vi ändå håller på?” ASGARV.

Vi blev lotsade in av Lotsbåten. De var mycket hjälpsamma.

Inne kl 02.30 efter en trång utmanande förtöjning i hård sidvind. Vi lyckades utan att krossa Oceanis 45´an som låg bredvid och utan att sabba Lomah.

Damage Control: Vi har sabbat ett engångsplastglas och tryckt ur plankorna i stävplattformen. Fantastiska Lomah har gjort det igen.

Dagens Citat: ”Jungfruseglingen var som en västanvind jämfört med detta.” Louise Linder