tisdag 30 juli 2013

Hemåt bär det av - Dunkerque

Vi lämnade Dover vid 18 för att fly undan ett oväder som kommer onsdag. Det skall enligt rapporten blåsa 16-17 m/s. Inte segla då. Men det blåste redan mycket 11-12

Vi tittade och sade: "Vi bara gör det, det kan inte vara värre än när vi kom hit!" Det blev en gudomlig segling i medström och medvind. 6 timmar till Dunkerque och vi kom in 00.02. Vi såg 40 färjor och lika många lastfartyg. Slalom genom engelska kanalen verkligen. Men väl vi hade kommit över halva sundet blev effekten av ström på vågorna mycket bättre och vi kunde koppla av. Desto bättre slapp vi det hiskeligt mörka, lokala, åskvädret som drog från england till Frankrike, vi fick bara några stänk.

Sedan blev det en fantastisk solnedgång tillsammans med stekt potatis och stekt fisk. Mmm.

När vi kom i hamn lade vi oss utanpå en trevlig holländare som bara "just hade gått och lagt sig, no broblem, no broblem at all."

Nöjda summerade vi seglingen i dunkel belysning och mys i kajutan. Livet ombord är underbart, ett sorts mikrokosmos där alla världens händelser trycks ihop, komprimeras, så upplevelserna är starkare och med mindre väntetider på något sätt. Man väljer ut vilka utmaningar man skall ta, tar dem och njuter av att ha klarat av dem sedan efteråt.

Det som man aldrig tröttnar på är att när man drar upp gardinen varje morgon är det alltid nya båtar, nya härliga människor och en ny lockande stad som man strax skall upptäcka. Liv. Lyx. Glädje. Tacksamhet.

Kalle frågade oss vid frukosten. "Assså, skulle ni...skulle ni....om Manchester United ville skriva kontrakt med mig. Skulle ni. Skulle ni tillåta det? (Titt under lugg, evighetspaus med förväntan i blicken). "Ja, Kalle svarade Louise och jag i kör." "Åhhhh, så bra, sade Kalle, då blir det precis om John Giudetti. Då skall jag börja i utvecklingslaget, sen åka på ett riktigt långt träningsläger och sen (räknade på fingrarna) sjutton, arton, nitton.....trettiosju, trettioåtta, sen skall jag sluta. Lollo frågade; "Vad skall du göra sen då Kalle?"
Kalle svarade: "Meh åhhh, det kommer sen!!"

Glädjetjutande hittade han fotbollen jag har gömt ombord i Sb stuvfack och nu har han kastat sig upp på land, i regnet, för att spela fotboll medan han väntar på oss att bli klara med båten innan utflykten upp i stan.

Kulturell resa till Calais blev spritresa

Vi ville göra en kulturell och spirituell resa till Calais. Det blev inte så kulturellt om man säger så..

  • -       Vi hade en dubbelsur Kalle att göra med – som att dra en julgran genom ett hål baklänges.
  • -       Vi missade färjan och fick stå med sura Kalle och vänta.
  • -       Vi hade i alla fall något att göra  för under väntetiden tog polisen Kalle. Han stack över trafikerad väg, hoppade över stängsel och sprang ensam utan föräldrar ut och in i terminalen. Polisen undrade nog vad vi var för föräldrar egentligen.
  • -       När vi väl kom in var det passkontroll, busstransfer, säkerhetskontroll med visitation och hela den andra trötthets-skiten som det innebär att resa internationellt och som vi inte räknat med.
  • -       När vi äntligen hittade bussen och kunde åka in till Calais med hoppet högt var allt stängt för det var söndag. Vi hittade en öppen restaurang och fick i alla fall en middag på en fin restaurang.
  • -       Eftersom vi bara hade 70 minuter på oss i staden hann vi nästan inte äta klart. Vi bad dem ringa efter taxi men de sade att det tar 30 minuter för den att komma. Lousie har ju en särdels förmåga med människor. Hon charmade restaurangägaren (sen 27 år har han ägt restaurangen) och han körde oss med sin bil till färjeterminalen. Vi hann precis.


För att trösta oss gick vi rätt snabbt till taxfreebutiken. Hah!

Våra planer är att imorgon titta på slottet och white cliffs of dover, sticka till Dunkerque på kvällen undan ett riktigt blåsväder som kommer i övermorgon. Liggdag i Dunkerque med handling och stadstitt.


Vi vill sen segla till Amsterdam eftersom vi har litet mer tid än planerat. Troligen blir det även ett besök på Bornholm även på hemvägen. Kanske Rönne denna gång, så Louise också får se Bornholm.

Jag skall försöka lägga upp bilder snart. Det är så dåligt internet så vi har inte lyckats.

söndag 28 juli 2013

Fredag i Lowestoft och en tuff lördag-söndag i Engelska kanalen

Vi kom in fredag kväll till Lowestoft efter att ha ändrat rutt. Bränslet var på upphällningen och det verkade inte komma vind. Vi fyllde i de två dunkar diesel vi hade i reserv och kände oss säkra att komma in i hamn.

Väl inne gick vi direkt och bunkrade diesel vid dieselpumpen. Självaste Yacht Club Master kom och servade oss. Sen gick vi till yttersta flanken av pontonbryggan och Louise lade till så fint, som vanligt lugnt och tryggt. Båten fick en ordentlig omgång med sötvattensspolning på utsidan, så även vi och våra kroppar under duschens varma strålar litet senare.

Alla var hungriga så vi styrde stegen ut ur Yachtklubben och strosade längs med kajen, hittade en restaurang och beställde två tonfisk respektive fish´n´chips till Kalle. Det gungade ordentligt i huvudet och vi kände oss tacksamma att vara framme och få fast mark under fötterna. Maten gav oss kraften tillbaka. Vi konstaterade att här, på den här kusten om man bara styr in, finns det också människor. Det var inte en enda person som till utseendet skulle kunna vara svensk, konstaterade Kalle och Lollo.

Denna natten sov vi gudomligt gott, stilla och djupt. Det kändes som närmare medvetslöshet än sömn. När vi vaknade till lördag var det av tät dimma och mistlurar utanför hamnen. Kallt och litet kuslig stämning. Vi tog en löptur på kajen. Höger vad satte stopp efter 2 km och jag fick gå tillbaka. Då gick jag in över bron in i city. Där fanns en gågata med alla typer av butiker och varuhus. Jag letade efter ett bageri och färskt bröd men fick gå tomhänt tillbaka. Synd.

Kalle laddar sin telefon full med Sommar-program. Det är det enda som han gör ombord – lyssnar på sommarprogram. Han har (tillfälligt?) släppt sin besatthet om att köra ”Trail” med motorcrossbåge. Nu idag skall han bli fotbollsproffs som Guidetti (sommarpratade förra året). ”Man behöver inte vara med i något lag för att bli fotbollsproffs. Guidetti var inte det. Han bara spelade på skolgården och för sig själv sen kom en värvare från Manchester United och frågade honom om han ville provspela för Manchester United. Jag VILL spela fotboll och jag behöööver inte gå på fotboll!” Nu litet senare vill han att vi hjälper honom att gå med i ett lag i alla fall. Men det skall vara ett utvecklingslag. MEN man kan inte bara byta från DIF till AIK, det skulle vara som att vara ryss och sen bli amerikan. Han skall ringa Luca Gandini och fråga honom om det går att komma med i hans lag – som är ett utvecklingslag. Han vill ringa direkt det finns täckning..och vi skall säga till.

Nu har jag kollat vad vi har för bränsleåtgång. Svaret är att motorn drar c:a 3,7 liter per timme. Jag misstänker att det ökar om det är hårdare sjö eller mer motvind. Det kollar vi nästa gång. Vi har blivit bättre att notera exakt när vi sätter på och stänger av motorn. Då får vi exakt antal motortimmar mellan tankningarna. När vi sen vet hur många liter vi tankar så räknar vi enkelt ut förbrukningen.

När nålen nästan är nere på ”0” verkar det som om vi har c:a 25 liter kvar. Det innebär 6-7 timmars ytterligare gång innan motorn stannar. Vi har alltså en extra liten reserv när det står på noll – en pessimistmätare. Bra.

Dimman har hållit i sig och vi har konstant spanat framåt och ibland åt sidorna för att inte bli överraskade av båtar som saknar AIS. Lollo såg vid ett tillfälle en segelbåt som dök upp i Sb 40°. Duktigt av henne! Sikten var så dålig att vi bara hade 300 meters sikt. Det ger inte många sekunders reaktionstid. Allt blir blött och droppar i dimman också.

Nu vid 18 tiden släppte dimman, så skönt, man kan nu få ett liv ombord igen utan konstant utkik. Vid dimma har vi jättebra glasögon med gult glas. Man se kontraster mycket bättre och det känns vilsammare för ögat.

När vi var i Lowestoft och precis hade börjat springa i dimman fick Louise en minne av hur det var att bo i England -  kallt och rått.

Jag frågade Louise om hon tror att vi kommer segla över Atlanten med Lomah. ”Kanske, vad tror du?!” Jag tror att vi kanske kommer göra det. Vi skall skaffa en livflotte och laga kölen och sedan går det nog. ”Segla med vad du har!” säger ju guideböckerna för långseglare. Det jag skulle vilja är att ha bättre fryskapacitet så man kunde laga mer mat innan man sticker för att till havs ha färdigfrysta matlådor för varje mål. Åtminstone halva vägen över vore bra. Men det är klart man fixar det med Lomah. Det finns mycket bra mat som håller sig och man kan äta burkmat också.

Intressant iakttagelse från Yachtklubben: Vi såg tre engelska par i 70 års åldern som besökte klubben när vi satt där och betalade räkningar innan avgång vid 13 tiden. De kom in i sitt bästa och trevligaste humör – som på Faulty Towers utan John Cleese – och beställde mat och dryck. De började med varsina stadiga Gin ´n´tonics. Underbart, mitt på dagen skall man ha en Gin´n´tonic. Life is pretty good at the yacht club. Sen blev det Catch of the day på menyn. Allt var på topp alltså – även tidvattnet när vi gick. Vi avstod just denna gång från ”losskastnings” Gin´n´tonic.


Vi kastade loss för en seglingen till Dover. Vad vi inte visste var att det skulle bli den konstigaste segling vi varit med om. Vi skulle uppleva tjock dimma, stiltje, ett grymt åskväder, 4 knop ström 15 sekundmeters vind som motverkade varandra i ett kokande inferno OCH en Port Control som inte ville släppa in oss när vi äntligen kom fram mitt i mörkaste natten.

När vi gått ungefär halvvägs till Dover får vi strömmen med oss under vattenytan men drabbas även av ett ruskigt åskoväder över oss. Vi tänker säkerhet och sätter i startkablarna i vanten och låter de släpa i vattnet (en extra jordkabel om blixten skulle slå ner). Vi tänkte efter vad vi skulle göra om blixten slog ner i båten och slog ut all elektricitet ombord. Det gjorde att vi tog en check på exakt kompasskurs till Ramsgate (före Dover) att vi noterade att det inte skulle finnas några farligheter på den uttänkta kursen. Vi drog vidare ur laddarna från datorer, iPads och iPhones. Eftersom vi inte har några papperssjökort över England har vi sjökorten i min iPhone och sjökorten i min iPad som extra säkerhet och backup.

Nu vid 22 tiden har åskovädret bedarrat eller dragit vidare norrut. Vi har god sikt och har satt segel igen. Vi kommer troligtvis in mitt i natten vid 1-2 tiden. Har vi tur ger det medgående tidvattnet oss några timmar tillbaka. Vi kommer i alla fall in till Dover vid högsta tidvatten, ser det ut som i min fina app som heter Tides Planner. 03.30 är det som allra högst.

Det stökade till sig ordentligt i vädret från kl 22. Ja, vinden vred emot och ökade till 10-12 m/s. Vi rullade in focken, först halva sen hela efter ytterligare 15 minuter. Sjön blev omöjlig, troligen beroende på att strömmen som är med oss möter vind och våg0r som vill åt andra hållet. Effekten blir korta toppiga vågor som vi trycks in i med smällande skrov. Ibland blir det 3, 4 eller 5 stycken vågor på rad. Då orkar inte motorn med utan båten stoppar nästan helt.

Jag är glad att jag surrat ankaret för stäven dyker igenom nästan var tredje våg just nu. Inte kul alls att vara ute här men in skall vi. ”Sätt upp ett mål och håll fast vid det”, lärde jag mig i flottan. Där känns det som jag är nu. Bara två timmar kvar. I huvudet sitter jag redan och kallar upp Dover Port Control och ber om en plats i marinan. DET skall bli skönt.

Louise och Kalle gick och lade sig vid halv 11 när det började stöka till sig. Jag sitter och tittar på England olika bojar som flyger upp och ner i blickfången när de passerar och vill in till hamn. Så mycket vill jag in till hamn.

Överkurs. Detta var överkurs. Tur att vi inte hade med några som är rädda för mycket nära döden upplevelser, de hade hoppat av och tagit taxi.

Precis när vi hade 2 distansminuter kvar och såg ett slut på denna vidriga berg-och-dalbana blir vi uppropade av Port Control (Lotsen som vi hade sett gå ut till ett lastfartyg). ”You have to keep to the north outside the basin, there is another big feey boat entering before you.” Vi höll undan och skulle just kasta oss innanför pirarna när färjan från Calais passerat in. Då kallar de upp igen och ber oss att vända om igen. Bakom oss kommer ytterligare en stor lastbåt. Så nära men ändå så långt bort att komma in i Dover.

Vår beslutsamhet att komma hela vägen in i Dover sattes verkligen på prov. När vi snurrade runt därute sade Louise: ”Vi går in va?!..eller skall vi bara fortsätta när vi ändå håller på?” ASGARV.

Vi blev lotsade in av Lotsbåten. De var mycket hjälpsamma.

Inne kl 02.30 efter en trång utmanande förtöjning i hård sidvind. Vi lyckades utan att krossa Oceanis 45´an som låg bredvid och utan att sabba Lomah.

Damage Control: Vi har sabbat ett engångsplastglas och tryckt ur plankorna i stävplattformen. Fantastiska Lomah har gjort det igen.


Dagens Citat: ”Jungfruseglingen var som en västanvind jämfört med detta.” Louise Linder

fredag 26 juli 2013

Nordsjön i stiltje

När vi äntligen stängde av motorn utanför Elbe hade vi bokstavligen spottats ut ur flodmynningen. Strömmen var stundtals 4 knop i vår färdriktning. Det var fantastiskt att se 11,2 knop på plottern och knappt 7 knop på loggen.

Det var smutsigt vatten, otrevliga vågor och mörka åskmoln runt Elbe idag. Litet smått otrevligt antingen man tittade uppåt eller neråt.

När vi så stängde av motorn hade Louise lagt sig och sova i soffan för att ladda för nattvakten. Seglingen blev kortvarig tyvärr. Vinden dog och till slut upphörde den helt. Stundtals har det kommit tillbaka 1 eller 2 sekundmeters vind men den är rakt framifrån.

Jag har haft vakten sedan halv ett och har sett två filmer; dels Kellys Hjältar som jag aldrig sett när det begav sig och dels ”Flight 2012” som var jättebra om en pilot på ett katastrofplan.

Det har varit några båtar synliga men mest tomt och tyst. Nu först på morgonen har jag sett några segelbåtar på en kurs innanför våran, två stycken går västerut och de har försökt fälla ut seglen, fint.

Det står en hel park med vindgeneratorer här utanför kusten. De finns inte på sjökortet på plottern men det är väl inte uppdaterat. Jag har valt att väja för dem. ;)

När jag vaknade vid 12 hade Lollo och Kalle stoppat Lomah. De hade just ätit frukost och badat. Jag vältrade mig i havet efter två timmars djup sömn. Nice!

Havet är spegelblankt! Inte en droppe vind på fleera dar. Jag har just räknat ut att om vi kör motorn hela tiden kommer vi fram till Dover någon gång på lördag morgon. Det är bara det att vår diesel inte räcker hela vägen. Vi hoppas på vind annars får vi gå in och bunkra någonstans. Jag har stundtals suttit och tittat på larmpanelen på motorn för att se om larmet är kvar. Jag har bara sett det ibland men framförallt kollar jag om det finns andra larm som vi missar nu eftersom vi inte har summern inkopplad.

Hela dagen utan vind. Börjar undra om det någonsin kommer vind och om bränslet kommer räcka till Dover om det blir så.

Jag gick och sov några timmar från 21 till 23 eller så och nu klockan 23.50 gick Kalle och Louise och lade sig i förpiken för att sova gott. Havet är spegelblankt – helt otroligt. En vacker måne har just kommit över horisonten inne över Holland och jag skall läsa klart min bok. Sen får vi se, kanske ser jag en film eller två till inatt.

Louise talade med Oskar idag. Han vill att Kalle skall komma upp till Överkalix och hälsa på när vi kommer hem efter seglingen. Kul för Kalle.

På dagarna när Kalle inte har något att göra finner man honom i hytten. Där lyssnar han på de sommarprogram jag laddat ner på min iPhone. ”Jag har lyssnat på alla minst tre gånger, säger han!”.

Just när jag hade gått på vakten så kom vinden. Nu har jag seglat från midnatt till kl 5 och haft fin gång mellan 6 och 7 knop åt huvudsakligen rätt håll. Det var en del oljeplattformar, och deras utlokaliserade tankningsstationer till vilka pipe-lines är anslutna, ivägen under seglingen men jag har lyckats hålla höjden någotsånär. Vi siktar väl på Themsens floddelta nu ungefär. Men bara detta har gjort att bränslet räcker för att motorera hela vägen in till Dover om vinden skulle försvinna nu.

Det var en vacker morgon, först kom en vad morgonrodnad långsamt skridande sen dök planeten mars upp ur havet. Så vackert!

Jag avslutade boken ”Tiden efter dig” som var jättefin. Sen har jag sett långfilmen om hur USA hittade och dödade Usama Bin Laden. Action. Nu stiger morgonrodnaden upp ur havet och snart kommer solskivan upp som om det vore första gången. Jag måste se detta.
Jag blir alltid förvånad över hur överraskande den första strålen från solen är – även om man väntar på den. Jag blir också förvånad över vilken grym styrka, vilket underbart hopp denna första stråles andning är. Den lovar allt; liv, ljus, lust, lättnad, och värme.

Efter soluppgången blev jag jättetrött och väckte Louise som kom upp kl 06.15

Louise körde till kl 11.20 då jag vaknade. Det hade regnat litet. Det verkade som om vi inte skulle ha diesel nog till Dover så vi lade om planen och sikade om stäven mot Lowestoft kl 12. Vi tankade upp med de uppskattningsvis 35 liter vi hade och kommer vara framme lagom till middagen.


När vi fyllde var bränslemätaren nästan på noll bara 10% kvar av den sträckade ytan. När vi hade tankat så visade nålen på något över det streckade området. Nu har vi så det räcker in till Lowestoft.

Vi förtöjde 17.10, tankade, spolade av båten, duschade och sedan tog vi en promenad och satte oss på en restaurang och åt en god middag. Det gungade bra mycket i huvudet.

Nu sitter vi på yachtklubben och surfar, laddar ner sommarprogram och kollar mail.

Godnatt!

onsdag 24 juli 2013

Kielkanalen

Månadens vackraste kväll och natt. Fullmåne i Marstal. Jag satt och kurade skymning i sittbrunnen helt allene. Jag såg Louise natta Kalle i Bb hytt genom den lilla ventilen. Det såg så varmt och mysigt ut i det gula skenet. De läste om sjöodjur i boken om sjömäns vidskepligheter.

Jag slumrade till och bestämde mig för att ramla ner i min säng. Jag sov lätt eftersom det är fullmåne. Igårkväll till kvällstét satte jag en rågdeg med surdeg. Surdegen var på semester, liiite långsam liksom vi andra. Den tog således god tid på sig att jäsa. Det var perfekt. Jag tittade till den när jag var uppe under natten. Det var oändligt vackert, alldeles stiltje och en stor måne som gjorde natten till dag, det glimmade och gnistrade som silver i vattnet.

Degen var perfekt att hugga till små rågbullar av vid 9 tiden. Tre stycken tog jag åt sidan och gräddade i stekpannan till frukost. Det var längesedan jag gjorde stekpannebröd!

Morgonens begivenhet var att gå på Marsdals Sjöfartsmuseum. Det var verkligen något speciellt och omfattande. Allt, allt, allt som har med sjöfarten att göra. Vi kunde gå in i en sjömanskabyss, ett motorrum, en kaptenshytt och en styrhytt. Allt med vederhäftiga och genuina ljud i bakgrunden för att skapa rätt stämning. Coolt! Definitivt värt ett besök!

Nu har vi handlat det sista och skall strax ta klivet över till Kiel. Louise gör kycklinggrytan klar så vi slipper det under lutningen över. Till efterrätt blir det jordgubbar.

Till Havs!

I skrivande stund har vi bara en timme kvar tills vi är framme i Brunnsbuttel.

Det är varmt så varmt, mycket beroende på att vi färdas exakt lika snabbt som vinden. Jag tror jag fick solsting så Louise fick ta över så jag kunde gå en rond med det tyska flugorna i Sb hytten. De var flera än mig (ungefär 50 flera). Jag erkänner mig besegrad men inte knäckt.

Vi har beslutat oss för att gå vidare direkt i kväll mot England, inget stopp i Cuxhafen och inget stopp i Brunnsbuttel. Det är bättre och skönare att lyssna på engelska än tyska ett extra dygn.